Biografi

Joacim Cans föddes 19 februari 1970 i Mora och nej, efternamnet är inte taget. Det är ett gammalt gårdsnamn som traditionellt använts som ett prefix, berättar Joacim.

– Så det skulle ha varit Cans Joacim och sedan skulle efternamnet ha kommit. Jag tror att det var Eriksson en gång i tiden. Många tror att det är taget, men varför skulle jag välja ”burkar” som artistnamn?

I en liten ort som Mora handlade det mesta om idrott. Alla spelade hockey eller åkte skidor. Någon stereo hade inte familjen Cans förrän Joacim blev 7-8 år.

– Musiken kom in ganska sent. 1981 hörde jag Saxon’s ”Strong arm of the law” och det var en musikalisk revolution för mig.

Efter att testat som sångare för lokala Unseen flyttade Joacim till Göteborg som fjortonåring när hans föräldrar separerade. Vid det laget hade han redan simmat på hög nivå i några år. Detta fortsatte han med men musiken började nu konkurrera om tid och intresse. Han hittade ett band i Hisings Kärra att repa med. De ville ha en sångare men Joacim – som nu ansåg att han sadlat om till gitarrist – tog med sig gitarren och brädade så småningom båda ordinarie gitarrister i bandet.

– Men jag sjöng ”så länge”. Så var det i alla mina tidiga band, jag sjöng ”så länge” i väntan på att vi skulle hitta en sångare.

Simsatsningen hade varit inställd på svensk elit och i förlängningen VM och OS. Men när han missade junior-EM med 36 hundradelar tappade Joacim sugen och satsade på musiken i stället. Efter att ha passerat genom ytterligare några band och under tiden sadlat tillbaka till sångare fattade Joacim ett oväntat beslut.

– Jag bestämde mig för att lägga av med musiken. Då var jag 18 år gammal, så jag hade haft en kort men intensiv karriär. Jag tyckte att det var dags att göra något med mitt liv och börja jobba. Så jag tog över en godisaffär tillsammans med min syster.

Det gick några år utan musik innan Joacim blev uppringd av ett band som behövde en sångare till en tävling.

– Jag skulle sjunga två, tre låtar och det var allt. Detta var bandet som sedan skulle bli Highlander och som ännu senare skulle bli Lost Horizon.

Vid det här laget hade godisbutiken gått omkull och Joacim arbetade som elevassistent på en skola. Vändpunkten kom när Mikael Myllynen (mer känd som Mike Moon) från King Diamond ringde upp och ville att Joacim skulle sjunga i hans band. Det rann ut i sanden men gav ändå Joacim den knuff i ryggen han behövde.

– Att han ringde mig gjorde att jag bestämde mig för att ge musiken en chans. Jag hade inget som band mig till Göteborg, bortsett från Highlander som fanns från och till. Så jag sökte in till Musicians Institute i Los Angeles 1992.

Han blev antagen och efter ett år i Los Angeles återvände han till Göteborg 1994. Han var arbetslös och heavy metal var stendött men han höll sig skapligt sysselsatt musikaliskt. Highlander återförenades för en period och ett inhopp som sångare i stonerbandet Mrs Hippie resulterade i ett album. Då ringde telefonen igen. Det var Jesper Strömblad (då i In Flames) och hans sidoprojekt Hammerfall hade gått vidare i Rockslaget. Sångaren Mikael Stanne hade åkt på turné med sitt ordinarie band Dark Tranquillity, så de behövde Joacim för den spelningen.

– Jag hade ju lagt av igen, egentligen. Men jag tänkte att två, tre låtar skulle väl vara OK. Jag sa till en kompis att blir det inget med det här så lägger jag av på riktigt.

När Joacim kom till replokalen stod en kille och spelade en gitarrfigur. Joacim identifierade den genast som ”Dorian Gray” med Stormwitch. Gitarristen, Oscar Dronjak, tittade förvånat upp och i det ögonblicket föddes vad som skulle komma att bli ett långvarigt och framgångsrikt samarbete. Spelningen i Rockslaget filmades och filmen hamnade så småningom på det lilla skivbolaget Vic Records i Nederländerna. De hörde snabbt av sig och erbjöd Hammerfall deras första skivkontrakt.

– Oscar, Jesper och jag skrev merparten av ”Glory to the Brave” på mindre än tre månader och i november var den inspelad och klar. Där någonstans insåg Oscar och jag att det här var för bra för att bara sjabbla bort som ett sidoprojekt.

Övriga medlemmar hade andra band och för dem var Hammerfall ett sidoprojekt. Joacim och Oscar förklarade sin intention att satsa på bandet och lät de andra välja.

– Och då försvann alla. Vi tog in Stefan Elmgren på gitarr och Magnus Rosén på bas. Patrik Räfling spelade trummor på de två första plattorna innan han byttes ut mot Anders Johansson.

Nu fanns ett band och en färdiginspelad skiva. Men innan Vic hann släppa skivan råkade Markus Staiger på Nuclear Blast få en promokassett och sedan var det igång. Nuclear Blast köpte upp produkten och drog på en kampanj som för ett etablerat band. ”Glory to the Brave” gick in på plats 38 i Tyskland, vilket då var rekord för ett debuterande metalband.

– Vi fattade ingenting. Nu skulle vi ut på turné, vi som bara hade gjort smågig förut. Vi hade spelat på ett värdshus i Mora och nu skulle vi plötsligt stå på största scenen på Wacken Open Air klockan åtta på kvällen. Målet med skivan var att sälja femtusen ex. Jag tror att vi sålde sextiotusen ex på fyra veckor bara i Tyskland.

I början av karriären spelade Hammerfall gärna in covers på obskyra hårdrockslåtar. Detta hjälpte till att sätta igång karriären igen för band som Stormwitch, Picture och Warlord. 2001 ringde telefonen hos Joacim. Det var ett band som ringde igen, men inte ett som gått vidare i en tävling.

– Jag blev så glad att jag nästan ramlade av stolen. Det var Bill Tsamis i Warlord. De skulle spela in en ny skiva och undrade om jag ville sjunga på den!

Så blev det. Plattan heter ”Rising Out of the Ashes” och släpptes 2002. Samma år uppträdde Warlord live för första gången, på Wacken Open Air, även då med Joacim på sång.

– Men sedan blev det inte mer. Det var ganska knepigt att styra upp och just då började Hammerfall få fart.

Det sistnämnda retade sig somliga på och det började pratas en del skit om bandet, även bland andra band.

– Många av dem har medgivit i efterhand att Hammerfall öppnade dörrar för dem också. Heavy metal fanns ju inte längre innan vi kom.

Medan några gick omkring med anti-Hammerfalltröjor så fanns det de som tog det ett steg längre. En kväll var Joacim på Daily’s i Göteborg. Där var även en av de hårdrockare som inte gillade Hammerfall, och han blev så provocerad av att få syn på Joacim att han bestämde sig för att lösa den interna konflikten genom att slå ett ölglas i ansiktet på sångaren.

– Jag tror att de fick sy 35-40 stygn och det var bara millimeter från att jag miste synen. Många förstår nog inte hur det förändrade mitt liv. Efter det här blev jag mer reserverad för människor jag inte känner.

Under ”Crimson Thunder”-turnén året därpå höll sig Joacim därför mest på sitt hotellrum.

– Men jag blir så uttråkad i hotellrum att jag nästan får ångestattacker och måste göra något. Då blir jag kreativ, så det var under den turnén som min soloplatta föddes.

”Cans” släpptes 2004 och bjöd på heavy metal i samma skola som Hammerfall.

– Men med mer attityd. Jag vågade ta ut svängarna lite mer. Och jag behövde få ur mig det där för jag hade så mycket aggressioner efter det som hänt.

2005 släppte Hammerfall ”Chapter V: Unbent, Unbowed, Unbroken” och samma år sjöng Joacim för första gången på svenska med bandet när de spelade ”När vindarna viskar mitt namn” ihop med Roger Pontare i showen ”Alla tiders melodifestival”. Och det var då som tv-kamerorna fattade tycke för Joacim och han började få förfrågningar. I oktober 2006 uppstod dock problem. Hammerfalls skiva ”Threshold” var inspelad och bandet skulle repa för releaseparty och turné.

– Men när jag skulle sjunga över en viss ton så försvann bara rösten!

Joacim vilade fram till releasepartyt, men problemet var kvar. Efter att han skickats runt bland läkare upptäcktes till slut en polyp på ett av stämbanden.

– En operation planerades till början av december. 15 januari skulle turnén starta. Efter operationen hade jag tal- och sångförbud i två veckor. Men det gick bra och jag tycker faktiskt att min röst blivit starkare efter operationen.

2008 hände något som skulle förändra hans status dramatiskt.

– Då ringde de från ”Körslaget”. Jag tackade ja under förutsättning att jag fick göra det på mina villkor. Jag skulle välja låtar och sätta ihop kören. Jag fick som jag ville och det där var nog de åtta roligaste veckorna i mitt liv.

Det blev inte mindre roligt av att Team Cans vann hela tävlingen. Nu hade Joacim inte bara satt hårdrocken på kartan utan även sig själv. Mora döptes tillfälligt om till Cansas City och erbjudanden från tv började dugga tätt.

– Det här var mitt stora genombrott i Sverige och det var här jag blev ”folklig”. Det var efter ”Körslaget” som jag blev inbjuden att vara med i ”Rhapsody in Rock” med Robert Wells. En annan stor sak var när jag 2010 fick äran att vara med under firandet av Victoria och Daniels bröllop. Jag var med och stod för underhållningen i Ockelbo tillsammans med Lasse Berghagen och Christer Sjögren.

En lång rad tv-framträdanden följde, både på egen hand eller tillsammans med bandmedlemmar (som t ex ”Fångarna på fortet”). Men numera har Joacim börjat tacka nej, såvida inte rätt format skulle dyka upp.

– ”Så mycket bättre” skulle definitivt vara intressant. Jag har faktiskt undrat vem som blir den förste hårdrocksångaren där.

2012 fick han dock ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till.

– Jag har alltid haft en dröm om att få spela teater eller musikal. Men jag har ju aldrig kunnat avsätta tid för det. När jag fick frågan om att spela Dennis Dupree i ”Rock of Ages” hade vi redan bestämt att ta ett friår från Hammerfall 2013, så nu kunde jag det. Det var helt rätt roll, att vara med i en hårdrocksmusikal. Jag hade mer av en talroll än en sångarroll och det var en stor utmaning. Man kan inte gå runt och kalla sig skådespelare hur som helst, jag känner en stor ödmjukhet inför det ordet. Och nu skulle jag arbeta med folk som var proffs på det!

Hammerfalls friår gav även Joacim tid att göra en ny soloplatta samt att ställa upp i Melodifestivalen. Med en poplåt. På svenska.

– Jag har alltid gillat svensk vispop. Under tonåren var Cornelis Vreeswijk och Björn Afzelius med och formade mitt musikintresse. Senare kom en artist som heter Magnus Johansson, som jag har som min stora husgud. När Hammerfall tog friår gav jag mig ut på en musikalisk pilgrimsfärd. Då skrev jag bland annat en hyllning till just Magnus Johansson, och den hette ”Homage till Annelie” (utifrån Magnus låt ”Vakna nu, Annelie”). När den kom med i Melodifestivalen hette den bara ”Annelie”. Jag ställde upp eftersom så många trodde på den. Nu blev den ingen hit men skivan låg klar och skulle ändå släppas. Låtarna på ”Nu kan mörkret falla” handlar mycket om min ungdom. Det är mitt sätt att skriva av mig och de texterna är mycket djupare och mer personliga än Hammerfalls texter.

Personligt har det också varit när Joacim varit en av programledarna i radioprogrammet ”Jukeboxen i P4”, där han spelat och berättat om låtar tillsammans med olika gäster. Utöver allt detta har Joacim även dykt upp som föreläsare ibland. Under flera år brukade Joacim kombinera Hammerfalls USA-turnéer med att hålla workshops på sin gamla skola i Los Angeles.

– Och det utvecklades till att jag under många år var ett slags ambassadör i Sverige för skolan och marknadsförde skolan på mässor. Då berättade jag om min resa från juniorlandslaget i simning till att vara sångare i ett av världens mest omtyckta hårdrocksband.

2016 kände Joacim att ”Nu kan mörkret falla” inte hade fått tillräckligt mycket kärlek och uppmärksamhet. Hans satte därför ihop bandet Joacim Cans & Mörkret, bestående av honom själv på sång, Magnus ”Storis” Holmström på nyckelharpa och Tomas ”Limpan” Lindberg på gitarr. Trion gav sig ut på en mindre turné, beväpnade med låtarna från plattan.
– Det var ett fåtal spelningar. Men Mörkret har även varit med Hammerfall på Dalhalla, Wacken och Bang Your Head. Vi har så jävla kul när vi kör!

Samma år fick Rock of Ages-äventyret en fortsättning, i form av en arenaturné i Sverige. Av rättighetsskäl fick den heta Rock of 80s i stället, med delvis samma musik och ensemble.
– Det var ju en dröm som gick i uppfyllelse. Nummer ett: att få sälja ut Globen. Nummer två: att få sälja ut Scandinavium. Och flera andra arenor också.

Vid den tiden fick Joacim även en fråga: ville han göra en julshow i sin gamla hemstad Mora?
– Jag frågade vad de ville att jag skulle göra. ”Gör vad du vill” blev svaret.
Joacim skrattar gott åt minnet.
– Så då fick jag chansen att skriva, regissera och spela huvudrollen i en julshow. Det var lite ångest när jag satte mig för att skriva, men efter en månad hade jag manus, dialog och musik klart. Det var en jukebox-musikal, så det var ingen ny musik.

Föreställningen fick namnet Viva Mas Vegas. Observera att Mas ska uttalas som i ”dalmas” och inte som i det spanska ordet för ”mer”. Joacim spelade huvudrollen som en något drygare version av sig själv.
– Det var ju ett slags homecoming, att få göra det här i min gamla hemstad. Då får man ju skruva upp lite och bjuda på sig själv.

Apropå den gamla hemstaden, så klappar Joacims hjärta sedan gammalt för stadens hockeylag, Mora IK. Han har flera gånger ställt upp för sitt lag och på senare år – när laget haft ekonomiska problem – har det behövts ännu mer.
– Jag tog fram tre t-shirts till dem, med Hammerfalls figur Hector i lagets tröja. De fick de sälja och behålla 100% av intäkterna. Dessutom tog jag fram loggan Mora IK For Life till dem.

Sedan flera år visar Mora IK sin uppskattning genom att ha Hammerfalls logga på rinkens sarg.

Han medverkade även vid en kväll för Mora IK i mars 2016.
– Jag hörde av mig till min nära vän och tillika Mora-supporter Per Holknekt (modedesigner och föreläsare). Så han höll en föreläsning. Det är väldigt intressant att höra honom berätta om sitt liv. Sedan körde vi en konsert med Joacim Cans & Mörkret.

2017 åkte Hammerfall ut på turné. Och för första gången på sju år fick de tillfälle att turnera USA igen, något de i stort sett gett upp hoppet om.
– Och det var nog den roligaste turné jag gjort. Vi bestämde från början att vi skulle bo i bussen hela tiden och inte på hotell. Bandet blev väldigt stärkt av att åka över till USA och bo tillsammans några veckor.

Dessa veckor gav även Joacim chansen att utforska två av sina stora intressen: champagne och att springa.
– Intresset för champagne hade just börjat bli seriöst. Innan hade jag nosat och smakat mig fram lite. Nu fick jag med Fredrik (Larsson, basist i Hammerfall) också och vi skulle försöka smaka oss genom de amerikanska mousserande vinerna. För de får ju inte heta champagne om de inte är tillverkade i det distriktet. Men 90% smakade som sur Chardonnay som man kört i en Soda Stream och tyckt att det räckte.

Det stora champagneintresset gjorde även att Hammerfall, som tidigare släppt två whiskysorter och en vodka, blev första band att släppa en egen champagne. Joacim åkte själv ner till Champagnedistriktet för att vara med och ta fram Templar Cuvee Joacim Cans 2008
– Hallå, vi börjar närma oss femtioårsåldern! Vi vill sitta och äta gott och dricka mindre men dricka bättre. Jag har ett stort intresse för alkohol, men champagne är mitt trademark.  

Joacim har vid sidan av champagneintresset utvecklat en förkärlek för ”sight running” när han är ute i världen. Det går, kort och gott, ut på att springa vilse. Eller snarare att våga springa vilse, för att kunna uppleva nya platser och sevärdheter.
– Jag ger mig ut i staden där jag är och springer. Det kan bli ganska långa turer. Och om jag inte hittar så går det ju alltid att få upp en karta i telefonen. Men det är inte alltid så bra att springa bortemot 14 kilometer samma dag som jag ska gigga på kvällen och gå mellan 6000 och 8000 steg under konserten…

2017 förde även med sig ett vikariat för Joacim, för när Europe gav sig ut på turné behövdes vikarier för trummisen Ian Haugland och keyboardisten Mic Michaeli. Inte som musiker, dock, utan som radiopratare i ”Rockklassiker”. En tjänst som Ian så småningom fick tillfälle att återgälda.
– Jag har alltid gillat radioformatet och nu fick jag återigen chansen att själv vara en röst i etern. Jag fick även ta dit några gäster, som till exempel Tomas Wassberg. Bara en sån sak!

Året därpå bar det av till USA med Hammerfall igen. Den här gången stannade Joacim kvar efter turnén med sin sambo och två kompisar för att bocka av en punkt på sin ”bucket list”.
– Vi körde bil på legendariska Pacific Coast Highway från Los Angeles till San Francisco och passade på att åka till vindistriktet i Napa Valley. Där fick vi oss en rejäl lektion i amerikansk vintillverkning.

Samma år fick Joacim ännu ett roligt och spännande tv-uppdrag. Nu som gästdomare och coach i programmet ”Stjärnornas stjärna”, i avsnittet där stjärnorna skulle sjunga hårdrock. Ett uppdrag han repriserade året därpå.
– Det var väldigt roligt och dessutom lite skönt att sitta på andra sidan och inte tävla. I år kunde jag inte vara med på grund av sjukdom, så då fick Ian Haugland hoppa in för mig.

Annars har Joacim gjort mindre tv än tidigare under de senaste åren, till stor del eftersom Hammerfall arbetat mer intensivt.
– Och så har jag insett att det är ju tack vare Hammerfall som jag får alla de här möjligheterna. Om jag spelar mina kort rätt kan jag plocka russinen ur kakan.

Förutom en ny säsong av ”Stjärnornas stjärna” blev 2019 ett Hammerfall-år. Bandet släppte studioalbumet ”Dominion” och gav sig sedan ut på lång turné. De tog Europa och USA med storm.
– Vi har byggt på det vi hade från början och idag är Hammerfall större än någonsin. Det är skönt att lång och trogen tjänst fungerar. Idag säljer vi ut rätt så stora arenor. I Ludwigsburg, där liveplattan ”LIVE! Against the world” spelades in, hade vi 4000 i publiken.

Och sedan satte Coronapandemin stopp för det hela.
– Men jag måste ut och spela. Det spelar ingen roll om det är för 50, 500 eller 50 000 personer. Det är alltid lika roligt, fast på ett annat sätt. Och jävlar, vad jag har läst böcker sedan pandemin utbröt! Hela serien om utvandrarna av Vilhelm Moberg och hela Stadsserien av Per Anders Fogelström. Den senare fäste jag mig ännu mer vid, kanske för att jag bor på Söder nu.

När detta skrivs väntar världen på att pandemin ska ta slut och framtiden ter sig oviss. Joacim, som gjort två soloalbum i väldigt olika stilar, utesluter inte ett tredje.
– Under en av turnéerna med Hammerfall bestämde jag mig för att lära mig spela bas, för jag är lite avundsjuk på basisterna. De kan partaja hela kvällen och basen låter ändå likadant nästa dag. Så jag började lära mig bas och startade punkbandet Migrän. Tanken var att spela Björn Afzelius-låtar som oi-punk. Jag älskar oi-punk! Det är jag och Tomas Lindberg (gitarrist i Mörkret). Thomas Vikström ska sjunga. Men han kanske sjunger för bra? Det kanske får bli Per Holknekt i stället. Vi har inte repat ännu, utan det är också på min ”bucket list”. Men jag har tankar på att göra något i eget namn. Vi får se vad det blir. Jag skulle gärna tolka den svenska visskatten.

Joacim har tack vare sin framgångsrika karriär fått uppfylla många av sina drömmar. Men det finns åtminstone två kvar.
– Den ena är att gå pilgrimsvandring på St Jakobsleden. Jag har läst allt av Paulo Coelho och ”Pilgrimsresan” var en av de första jag läste. Jag älskar att vara på väg någonstans. Det är som den gamla klyschan säger: målet är ingenting, vägen är allt. När man kommer fram så är man ju där. Så en lång vandring vill jag göra. Och så drömmer jag om att utbilda mig till sommelier, men det hinner jag inte. Det tar ju så lång tid.

Författare: Peter “Zendt” Bernhardsson.